torsdag 13 mars 2014

Hopp och betong


Konrad låg i sängen för en tid sedan, lät sinnet driva runt fritt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, och fastnade vid en fundering över material och deras egenskaper:

- Visst är betong hårt?
- Ja.
- Pappa, finns det något som är hårdare än betong?
- Ja, diamant, till exempel.
- Är det så hårt att det aldrig kan gå sönder?
- Jo... det kan det. Men det är väldigt, väldigt hårt.
- Men pappa... Finns det inte något som aldrig kan gå sönder?
- Uhm...
- Inte något?

Jag är på vippen att säga något krasst om att alla material kan förstöras om de utsätts för tillräckligt stora krafter. Men jag hör oron i hans röst, och har helt enkelt inte hjärta att göra honom besviken:

- Jodå... Hoppet! Det går aldrig sönder helt.

Jo, jag vet - högt över hans strax därefter sovande huvud, men jag trodde väl inte han tog någon större notis vid det svaret - förrän följande monolog dyker upp i insomningsbabblandet, säkert två månader senare:

- Pappa... I en film så kastade de bomber och en stol började brinna. Den var gjord av trä.
- Nej men.. Ojdå..?

Jag oroas väl lite över vad han sett för film - får senare reda på av hans mor att han råkat vandra in och hunnit se en kort scen ur någon actionrulle. Hans fortsättning tyder dock på att han tagit det bra - och bevisar samtidigt med all önskvärd tydlighet att man får äta upp allt man råkar säga till honom; inget glöms, allt absorberas.

- Men veet du... De borde ha gjort stolarna av hopp - då hade de ju inte kunnat brinna!
- Eh.. jaaa...
- Tänk om hela det här huset var gjort av hopp. Det vore väl bra?

Några dagar senare:

- Pappa... när mamma cyklar på sin cykel och jag på min lilla cykel, så kan vi knyta ett snöre emellan oss. Så jag inte ramlar. Ett snöre av hopp.

Får väl vackert reda ut begreppen litet vad det lider.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar